(Av Ing-Marie Elfström)
Enligt gällande sjukdomsbegrepp ska ´störningar´ och fysiologiska förändringar som beror på havandeskap och barnsbörd ej betraktas som sjukdom eftersom det tillhör den normala livsprocessen”.
”Enligt socialstyrelsens rekommendationer och indikatorer 2018-05-09 ska bedömningen av arbetsförmågan ske individuellt utifrån individens unika förutsättningar och sysselsättningar”.
Som vanliga besvär vid graviditet som inte kräver sjukpenning räknas:
Trötthet, illamående, foglossning, svullnad, andfåddhet, vadkramper, sömnbesvär, förvärkar, åderbråck, förstoppning, hjärtklappning, hemorrojder, karpaltunnelsyndrom (domningar, stickningar i handen, smärta, fumlig i handen, smärta i armen).
Om ovanstående besvär är av en lindrig form, vilket är fallet för många gravida, eller av övergående karaktär, kan vi enas om att det kan vara en naturlig del av våra liv. Men om man är illamående hela tiden och kanske kräks flera gånger per dag, man sover dåligt på nätterna, kanske på grund av smärta eller enbart på grund av ett liv som rör sig i magen, vilket resulterar i att man nästan somnar på jobbet och kan inte koncentrera sig, benen och fötterna har svullnat och fötterna domnar – tillhör det då verkligen den normala livsprocessen? Och för att inte tala om efteråt, när man kanske behövde genomgå en omfattande och allvarlig operation – vilket kejsarsnitt räknas som, eller man på grund av att ett liv pressas genom livmodertappen har spruckit och därmed fått en allvarlig förlossningsskada. Ska det verkligen räknas som den normala livsprocessen?
Den normala livsprocessen? Vad är egentligen det? Och vad mer är en del av den normala livsprocessen? Att få cancer, pungbråck, blindtarmsinflammation, lunginflammation, ryggskott eller diskbråck? Idrottsskador kanske – en hjärnblödning efter en tackling på hockeymatchen? Ett avslitet korsband efter en tackling på fotbollsmatchen? Hjärnblödning efter en knockout på boxningen?
Sjukdomar som män kan bli sjukskrivna för, männen förväntas inte gå till jobbet med ryggar som går sönder av smärta, pungbråck, svår huvudvärk, svår/ abnorm trötthet, karpateltunnelssyndrom av svårare art, ihållande kräkningar och svårt illamående på grund av problem med magen med mera.
Gravida och nyförlösta kvinnor förväntas däremot fortsätta arbeta med tunga, krävande arbete med kvalificerade säkerhetsbedömningar. Jobb där brist i uppmärksamhet eller trötthet kan göra att andra utsätts för risker, eller risk för att den gravida arbetar utöver sin förmåga och riskerar att bli så sjuk att hon blir liggandes. Och att ta hand om sitt nyfödda barn när man är nyopererade eller har svåra förlossningsskador? Är det rimligt i en modern tid? Eller bör man då möjliggöras stöd av partner en längre tid än de vanliga 10 dagarna, genom sjukskrivning?
Många kvinnor upplever att deras läkarintyg från MVC:s specialistläkare nonchaleras och överprövas av Försäkringskassan och att Försäkringskassans läkare gör en annan bedömning än vad kvinnans specialistläkare säger. Enligt ovanstående text i Socialstyrelsen ska individuella bedömningar göras. Vi vet idag att det finns många tvister och senast idag, 2020-03-03 läser vi återigen på nyheterna om att de anställda på Försäkringskassan som godkänner färre sjukintyg får mer i lön och har en bättre karriär inom Försäkringskassan.
Det här gör det inte lättare för kvinnor som är gravida att bli sjukskrivna, eller kvinnor som förlösts med kejsarsnitt och svåra bristningar att vara sjukskrivna. Försäkringskassan följer inte Socialstyrelsens rekommendationer om att göra individuella bedömningar.
Om man bortser från att personen är gravid så skulle en icke gravid person (oavsett kön) med dagliga kräkningar, svåra smärtor i bäckenet, extrem trötthet utöver det normala, järnbrist, högt blodtryck, sura uppstötningar, karpaltunnelsyndrom, extremt illamående, psykiska besvär i form av depression, extrem viktuppgång på kort tid, sammandragningar/magkramper i magen vid minsta ansträngning i normala fall bli sjukskriven på halvtid, deltid eller heltid.
En nyopererad icke gravid person (oavsett kön) där man har skurit upp buken skulle bli sjukskriven på heltid och ansvaret för barns behov av omvårdnad skulle tillfalla den andra vårdnadshavaren.
En icke gravid person (oavsett kön) som har spruckit upp i hela könsorganet, som inte kan sitta och knappt gå, skulle bli sjukskriven. En icke gravid person (oavsett kön) som är illamående, har sura uppstötningar och kräks flera gånger om dagen skulle inte förväntas sitta och kräkas i papperskorgen på arbetet. Lika lite som en person (oavsett kön) som inte kan gå för att dennes bäcken har rasat ihop förväntas gå till jobbet.
Så varför förväntas detta av gravida och nyförlösta kvinnor?
Kan det bero på att det är det personer med det kvinnliga könet som är bärare av alla dessa symptom? Kan det vara ett fenomen som ligger kvar från den tid då kvinnor hade en lägre ställning i samhället? Har jämställdheten inte hunnit ikapp inom detta område? Kanske med anledning av att det manliga könet aldrig upplever de symptom som kvinnor gör vid graviditet och förlossning? Eller att män inte behöver vara med om dessa besvär och därför tar dessa beslut om att kvinnor ska arbeta samtidigt som hon har dessa besvär av icke lindrig art? Vill beslutsfattare i Sverige att vi kvinnor ska föda fler barn, ja det är önskvärt.
S-kvinnor i Vallentuna vill se en förändring och vill att regeringen ska utreda och vidta åtgärder för att regler och riktlinjer ändras så att kvinnor med problem som motionen berör, lättare kan bli sjukskrivna efter enskilda behov. Vill vill att regeringen arbetar för att försäkringskassan ska ges skärpta direktiv i frågan, att regeringen arbetar för att försäkringskassan inte ska ifrågasätta / överpröva de gravida eller nyförlösta kvinnornas specialistläkares utlåtande och att regeringen ska se över de riktlinjer för att främja barnafödandet i Sverige och öka jämställdheten.
Frekvens 
Kommentera