(Av David Thell)
Det läggs just nu ett stort fokus på att straff och ”signaler” är vägen fram för att sänka kriminaliteten bland unga. När statsministern Stefan Löfvén uttalade att sänkta skatter ligger bakom den senaste tidens gängbrottslighet möttes han av hån och ilska. Senast i en debattartikel av Jan Emanuel Johansson i Expressen. Jan Emanuel går så långt att säga att Löfvéns uttalanden ”skadar demokratin” och att det är daltandet med unga som är roten till det onda. Jan Emanuel tar sedan upp faktumet att Sverige har högt generellt välstånd som ett bevis för att det inte är skatter som är grunden till brott.
Jan Emanuels text är en populistisk katastrof. Medvetet (eller omedvetet) missförstår han och många andra om vad som menas med att sänkta skatter bidrar till ökad brottslighet. Sänkta skatter i sig ger naturligtvis inte ökad brottslighet per automatik och det är inte heller det som syftas till när man pratar om skatt och dess koppling till kriminalitet. Men att sänka skatter kan indirekt ge ökad kriminalitet. Detta främst genom två sätt:
Det första är att minskade skatteintäkter ger mindre resurser till att förebygga och motverka brott. Det här är enkel matematik. Under alliansen sänktes skattekvoten med c:a 3,5% av BNP vilket motsvarar cirka 140 miljarder årligen i minskade skatteintäkter. 140 miljarder mindre att lägga på polis och övriga rättsväsende, sociala myndigheter, skolor, bostäder etc.
Det andra är att om skatter sänks så att ojämlikheten ökar i ett samhälle så följer flera skadliga bieffekter. De välkända brittiska forskarna och professorerna Kate Pickett och Richard Wilkinson har tydligt beskrivit hur ojämlikhet påverkar människors och samhällens välmående. De visar att mellan jämförbara länder kan man se tydliga samband mellan ojämlikhet och hur invånarna i detta samhälle mår. Samtidigt kan de visa att höga genomsnittliga inkomster har lågt samband med invånarnas välmående. Ojämlikhet påverkar fysisk och psykisk hälsa, självmordsfrekvens, övervikt, antal personer i fängelse, mobbning av barn i skolor osv. Allt detta som i sin tur leder till ökat antisocialt beteende och i förlängningen kriminalitet.
Vi har i Sverige, utöver sänkta skatter för högre inkomster, steg för steg ändrat på välfärdssystemet så att de som redan har får ta ökad del av samhällets resurser. Vi har samtidigt en grupp längst ner som ser sina möjligheter stadigt minska. Vi har fått en ökande skolsegregation genom att marknadifiera skolan. Vården har blivit mer ojämlik genom införandet av olika former av vårdvalssystem. Ungdomar och barn i socioekonomiskt utsatta områden har i mindre utsträckning tagit del av första linjens psykiatri än barn och unga i mer välbärgade områden. Ungdomar och barn i familjer med lägre inkomster är mindre delaktiga i föreningsliv och idrott on barn och unga i välbärgade familjer (och skillnaderna ökar). Bostadspolitiken har lett till fler bostäder för de med kapital och mindre andel hyresrätter. EBO-lagen har lett till att några få kommuner tagit ett för stort ansvar för mottagandet av flyktingar. Vi ser hur rika kommuner flyttar socialt utsatta till fattigare kommuner och låter dessa ta över kostnaderna osv.
Naturligtvis är det inte så att en ungdom tänker ”jag ogillar vårdvalet, därför misshandlar jag”. Innan en ungdom når den punkten i sitt liv att hen misshandlar, rånar och förnedrar jämnåriga så har denna ungdom med allra största säkerhet levt ett liv i utanförskap format av det samhälle och den hemmiljö den växer upp i. Trånga bostäder, missbruk, psykisk ohälsa, våld i familjen etc. Faktorer som bryter ner ett barn samtidigt som samhället inte finns där att fånga upp. Att tro att hotet av ett straff kan kompensera för en uppväxt under sådana förhållanden och därmed minska kriminaliteten bland dessa unga är sannerligen naivt.
Det betyder naturligtvis inte att straff inte ska existera i ett rättssamhälle. Det är alltjämnt en relevant konsekvens i många avseenden. Vi måste dock hålla två tankar i huvudet samtidigt. Straff har mycket mindre förebyggande effekt bland de som inte har något att förlora i jämförelse med de som har mycket att förlora. Det är exempelvis logiskt för en vuxen i övre medelklassen att straff avskräcker samtidigt som det har betydligt mindre avskräckande effekt på ungdomar som växer upp i socialt och ekonomiskt utanförskap.
Därför är förebyggande insatser och en politik som strävar mot ett mer jämlikt samhälle så enormt viktig när det gäller att minska kriminaliteten bland unga. En politik som regleras och finansieras av skatter. Ju tidigare vi inser detta, desto snabbare kan vi göra något åt saken.
Frekvens 
Kommentera