Arbetsgivarbristen leder till stängda vårdplatser

(Av Robert Holmberg)

Jag har ofta funderat på hur jag ska formulera mig på ett sätt så att människor förstår situationen på våra stora sjukhus i region Stockholm. För ibland känns det som att alla medborgare kan se vad som händer, men ingen förstår riktigt allvaret. För hur kan det komma sig att vi annars accepterar den nedmontering av vår gemensamma välfärd som nu sker inför våra ögon? Människor man pratar med från alla delar av samhället är eniga, detta är en skam för vår region. Hur kan pengar rinna ut i fickorna på entreprenörer och konsulter istället för att hamna där dom verkligen behövs? Hur kan ett sjukhus kost så otroligt mycket att man knappt har råd att fylla det med personal? Men ni vet redan grunderna. Felstyre, felbeslut, höga notor och ogenomtänkta styrmodeller. Ibland tror jag att allt detta kanske blir för diffust, svårt att bryta ner och tolka. Så jag vill försöka beskriva vad dessa beslut leder till på golvet. För de människor som finns där för att göra sjukhusen till levande organismer istället för en post i balansräkningen på ekonomikontoret.

De som arbetar för din hälsa och finns där på ditt livs sämsta dag. De som går med dåliga arbetstider, låg ersättning, ersättning för obekväm arbetstid som knappt motiverar slitet. De som jobbar när du och din familj är ledig. Alla som känner en sjuksköterska som arbetar vid något av våra sjukhus vet hur svårt det är att hitta ett datum bara för att ses. Ni matas även med påståenden om sjuksköterskebrist som i sin tur leder till absurda väntetider på akutmottagningar och brist på vårdplatser.

I medier hörs arbetsgivarens röst. Och den rösten lägger kategoriskt över ansvaret på den individuella arbetstagaren för situationen med rekryteringssvårigheter och personal som säger upp sig. Arbetsgivarna och dess organisationer förleder oss att tro att vi lever i en värld där det är de enskilda arbetstagarna som saknas. Man har lyckats styra vilka begrepp som används i allmän debatt och i media. Det råder brist på sjuksköterskor. Men detta påstående är fel. Vi måste beakta vad detta beror på. Jag använder gärna metaforer för att beskriva tillstånd, och situationen inom Stockholms akutsjukvård har klara liknelser med ett dysfunktionellt förhållande.

Sjuksköterskans kärlek är, likt det i ett förhållande, ofta blixtrande och intensiv i inledningen av karriären. Det nya och spännande överskuggar allt annat och belöningarna är stora. Hon väljer att bortse från det alla säger om sin nya partner, Region Stockholm, för kärleken är blind. Varningarna finns överallt. Men kanske kommer det att ändra på sig?
Likt ett nytt förhållande så hålls lågan tänd de första åren. Men hon märker ju att partnern kanske inte lägger lika mycket energi i förhållandet som hon gör. Det börjar kanske knaka lite i fogarna när hon märker att hennes älskade inte längre verkar intresserad av att prata om problemen som finns i förhållandet. Det görs försök att kommunicera på ett konstruktivt vis, men oftast är det envägskommunikation.
Hennes partner inser nu att det kanske inte fungerar, att det kanske kommer att ta slut. Regionen vill inte förlora Sjuksköterskan, hon behövs för att livet ska fortsätta fungera. Det dåliga samvetet gnager. För att döva sitt samvete så kommer landstinget med presenter till sjuksköterskan, ersättningar för extrapass och uppskjutna semesterveckor, satsningar i kompetensstegar och utbildningar, stora ord och löften om bättring. Effektivare arbetssätt och digitalisering. Men samtidigt blir det mer och mer klart för alla som betraktar situationen utifrån att Regionen har en affär på sidan. Regionen har träffat den privata sektorn i smyg, och lägger nu allt mer energi på Vårdvalet, Konsulter, privata bolag drivna av riskkapitalister. Dom är glamorösa och spännande! Vardagen där hemma förlorar sitt fokus.
Sjuksköterskan känner att hon satsar allt, men att hon inte får något tillbaka. Ibland grälar dom, och efteråt kanske det är bättre ett tag. Tiden går, och de två kanske håller ihop. Båda vet att deras problem finns kvar, dom behöver tid för att satsa på sitt förhållande och låta kärleken växa igen. Men innerst inne så förstår ju båda två någonstans att kärleken är borta, kanske väljer dom att hålla ihop för patienternas skull? Ofta går dom skilda vägar, och regionen ger sig ut på jakt efter någon yngre och piggare att inleda något nytt med.

Klart står att regionens stora problem är att för många lämnar sina yrken, detta beror på för dålig arbetsmiljö kombinerat med dåliga möjligheter till återhämtning och låg ersättning. Ökande förekomst av hot och våld, vårdskador och patienter som upplever sig dåligt bemötta är ett direkt resultat av arbetsgivarsidans bristande intresse på att lösa verkliga problem inom vården och relationen till sin personal. Inte på grund av brist på sjuksköterskor. Sjuksköterskor finns, de väljer bara att söka en relation där kärleken är besvarad.

Ironiskt nog är kärleken ofta besvarad av samma bolag som Region Stockholm har valt att vänsterprassla med. Idag är inte yrket enbart ett kall, personal söker sig till den bästa arbetsgivaren. Om vi kan förstå denna basala drivkraft hos arbetstagaren så blir det lätt att förstå varför våra stora sjukhus har svårt att hålla vårdplatser öppna och effekterna av att Sveriges största sjukhus väljer att producera mindre vård till högre kostnader. Högre tryck, mer arbete, sämre villkor utan förbättringar avseende arbetsvillkor leder till att fler sjuksköterskor söker något bättre.

Det kan tyckas ironiskt att samma marknadskrafter som uppmuntras av vårt politiska styre i privat sektor inte tillåts finnas vid det offentliga. Tillgång och efterfrågan styr priset. Effekten blir tydlig. Våra offentligt anställda medarbetare halkar efter gällande ersättningar och arbetsvillkor. Offentligheten urlakas, helt enkelt eftersom sjukhusen är dåliga arbetsgivare. Men det kanske inte är konstigt alls, kanske har vänsterprasslet utvecklats till ett förhållande? Kanske är det så att region Stockholm helt enkelt valt att byta partner, men är för rädd för att göra slut. Istället kväver man förhållandet långsamt tills allt rasar samman och man kan gå vidare till sin nya och visa hur lycklig man är.

I yrkeskåren råder konsensus om att det inte saknas Sjuksköterskor i vården. Det saknas helt enkelt goda arbetsgivare. Därför väljer många bort att söka sig till region Stockholm som arbetsgivare. Det problemet behöver vi lösa innan vi testar en ny organisationsmodell eller försöker genomföra ytterligare en digitaliserad effektivisering och primärvårdsreform inom vården. Eller är det vi ser framför oss med varsel, dysfunktionella organisationer, OPS, NPM etc. helt enkelt bara tidiga bevis på att politiker på höga stolar inte vill oss väl, utan vill flytta kapital från det offentliga till sina egna fickor via privata bolag och vårdförsäkringar?