(Av: David Thell)
I veckan kunde vi se Uppdrag Gransknings reportage om Filipstad. En kommun som pga stor mottagande av flyktingar ska ha hamnat i stor ekonomisk press. ”Kommun efter kommun blöder ymniga ekonomiska sår efter att ha konfronterats med massinvandringens verkliga konsekvenser” skrev Jimmie Åkesson (SD) i en retoriskt osande debattartikel i Expressen efteråt. Filipstads utgifter för försörjningsstöd har ökat från 10 miljoner till 30 miljoner mellan 2011 och 2018. Totala siffran för flyktingmottagandet för Filipstad uppskattas till 60 miljoner årligen.
Som Alex Voronov på Eskilstuna Kuriren dock påpekat så ger inte reportaget hela bilden. En stor del av Filipstads utmaningar går att finna i åldersdemografi och utflyttning. De äldre stannar kvar och de yngre flyttar därifrån. En demografisk utmaning som pågått länge och som pågår runt om i landet. Likaså utelämnas i reportaget att Filipstad får 91 miljoner mer i stöd 2018 än år 2011 genom det kommunala utjämningssystemet (finansierat till största delen av staten). Så helt utan stöd går det inte att påstå att Filipstad är även om man definitivt kan argumentera att det behövs mer stöd av flera olika orsaker.
Filipstad och motsvarande kommuner har dock få ta ett för stort ansvar för mottagandet av flyktingar och för integrationen av dessa. Arbetsmarknaden i dessa kommuner är inte lämpad för nivån på mottagandet. En stor bidragande orsak till att dessa kommuner fått ta ett så stort ansvar är andra kommuners ovilja. Anvisningslagen möttes med stora protester från de mer välbärgade kommunerna i landet såsom Danderyd och Lidingö. Lösningen blev att flera av dessa mer välbärgade kommuner lät andra ta ansvar. I några fall genom att aktivt placera anvisade flyktingar i andra kommuner. I andra fall helt enkelt genom att inte förlänga bostadskontrakt efter den tvååriga introduktionsperioden och därmed tvinga de anvisade att flytta. Inte sällan åtföljs denna politik av både hånfull retorik gentemot fattigare kommuner, en ovilja att betala in i kostnadsutjämningssystemet och med en skrämselpropaganda gentemot flyktingar.
I ett par utredningar har nationalekonomen Joakim Ruist räknat på de ekonomiska effekterna flyktingar har på det offentligas ekonomi. Nettotransfereringarna till alla flyktingar i Sverige blir i dessa uträkningar motsvarande 1% av BNP. Med andra ord; vi ”tjänar” inte pengar på flyktingar, det är en kostnad och något vi gör av humanitära skäl. Kostnaden är dock inte större än att den är i nivå med biståndet och i grunden bärbar för samhället. Vad vi däremot gör är att vi fördelar kostnaderna osolidariskt, ineffektivt och ologiskt. Lägg därtill att mellan åren 1990 fram till och med 2014, sänkte Sverige den totala skattekvoten med c:a 8% av BNP. Under samma period har vi också privatiserat stora delar av välfärdssystemen, infört aktivt segregerande system såsom vårdval och skolval, samt avreglerat offentliga monopol vilket har minskat på det offentligas möjligheter att lägga resurser efter behov.
Vi ska nu inte se bort från faktumet att integration är komplext och kräver en humanitär insats. Det är dock inte flyktingar och ”massinvandringens konsekvenser” som är det stora problemet i dagens Sverige som SD vill antyda. Det är decennier av skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar som är det stora hotet mot välfärden. För att parafrasera ett uttjatat utryck; ”vi måste våga prata om detta”.
——–
Läs mer;
Köp inte den förenklade berättelsen om Filipstad (Alex Voronov)
SCB – Kommunalekonomisk utjämning
Tid för integration – en ESO-rapport om flyktingars bakgrund och arbetsmarknadsetablering
Frekvens 
Kommentera