(Av David Thell)
Det är politiskt populärt att lansera hårda krav på flyktingar som en lösning på olika samhällsproblem. Vi påstås ha misslyckats totalt med integrationen och vi har varigt mesiga. Nu ska mer och hårda krav vara lösningen.
Tillskillnad från vad många tror så integreras dock flyktingar bättre in i arbetsmarknaden i Sverige än i genomsnitt i EU. Sverige uppnår tidigare högre sysselsättningsgrad bland flyktingar än genomsnittet i EU trots att vi tagit emot betydligt fler flyktingar per capita än alla andra EU-länder. Så i jämförelse med övriga EU, där ”hårda krav” och hårda lösningar är mer frekvent förekommande, så är det uppenbarligen en hel del som vi gör rätt i den svenska välfärdsmodellen.
Allt har dock rum för förbättringar och visst kan man ställa krav på individer. Men för att kunna ställa krav måste man först ge rätt förutsättningar. Utan förutsättningar blir krav kontraproduktiva. När exempelvis SFI-undervisningen enligt skolverket lider av stora brister hur bra slår då hårda krav på språkkunskaper in? Vorde det inte rimligare att först säkerställa en kvalitativ SFI?
Krav utan att ge rätt förutsättningar är dock enkelt för den som är priviligerad för man slipper lägga resurser på andra som man hellre lägger på sig själv. Ett exempel; Det är mindre resurskrävande för mig som svensk att säga åt en invandrare att ”lär dig svenska annars…” och sen gå hem till mitt än att faktiskt säga ”jag kan hjälpa dig, kom förbi på torsdag så går vi igenom några texter, snackar lite och tar en fika.”
Däremot är jag tämligen övertygad om vilken av metoderna som ger bäst resultat och även i förlängningen är mest givande för alla parter. Förutom att det ger en ursäkt att fika
———–
Grafen från nationalekonomen Joakim Ruists blogg. https://joakimruist.blogspot.com/2018/08/inget-integrationsmisslyckande.html?m=1
Frekvens 
Kommentera