(Av David Thell)
Om drygt två månader är det val till Europaparlamentet. Ett val som på så många sätt påverkar vår vardag. SKL menar exempelvis på att ungefär 50 procent av alla beslut som tas i en kommun påverkas direkt eller indirekt av EU-lagstiftning. Den politik som förs i EU hamnar dock ofta i skymundan. Det är långt till Bryssel både fysiskt och mentalt. Det är synd. Förutom att vi många gånger missar att sätta oss in i viktiga beslut som påverkar vår vardag så kan man också i handling se vilken linje olika partier och rörelser driver. Man kan skönja var de olika partiernas ideologi och politiska strävan innebär i praktiken.
Låt oss ta miljöpolitiken som ett exempel. Sverigedemokraterna skriver i sitt nationella program att de föredrar satsningar på ”internationella åtgärder” och att ”Sverige inte själva kan lösa världens miljöproblem”. Moderaterna anser att ”I miljö- och klimatfrågor måste därför överenskommelser inom EU, eller ännu hellre internationellt, alltid eftersträvas.” Jag tror de flesta av oss ser att det ligger viss logik i den inställningen. Samtidigt, i praktiken gör SD och M något annat. Ofta lite under radarn då beslut i EU inte uppmärksammas här hemma i den utsträckning som sig bör. När Europaparlamentet nyligen röstade för en 55% minskning av EU:s koldioxidutsläpp så röstade alla SD och en M-parlamentariker emot. Vid omröstning om snabbare minskning av utsläppsrätter röstade M och SD emot. Vid omröstning om tuffare avgaskrav för lastbilar röstade M och SD emot osv. Mönstret fortsätter i fråga efter fråga. Den röda tråden blir således inte att M och SD hellre tar besluten på internationell nivå utan att M och SD inte gärna vill ta några beslut alls.
Låt oss även se på arbetsmarknadspolitiken. Partier till vänster på den politiska skalan driver frågor som syftar till att göra arbetslivet drägligare för alla anställda. Samtidigt stretar de konservativa och även de liberala partierna emot. Att stationerad arbetskraft ska ha rätt till samma lön som inhemsk personal var exempelvis inget moderaterna eller liberalerna uppskattade, så de röstade emot. De flesta borgerliga partier (L avstod) och SD var emot stärkta rättigheter för fackföreningar genom EU:s sociala pelare. Alla borgerliga partier och SD var emot bildandet av en europeisk myndighet för att skydda arbetstagare arbetsrättsligt osv.
Som socialdemokrat anser jag att EU är ett verktyg vi kan använda för att skapa ett bättre samhälle och möta många av de utmaningar vi har idag. Men då måste man använda verktyget på rätt sätt och driva en politik som gör skillnad och inte stannar vid ord. Något som också socialdemokraterna i europaparlamentet visar i praktiken. S har stått för stärkta rättigheter för arbetstagare och en handlingskraftig miljöpolitik i ord och handling. S röstade för en EU-strategi för förbättrad arbetsmiljö. S röstade för en EU-strategi för ett jämställt arbetsliv. S röstade för en minskning av koldioxidutsläppen i EU osv. I punkt efter punkt gör socialdemokraterna det moderaterna och sverigedemokraterna bara pratar om; S tar ett ansvar för att internationella åtgärder faktiskt kommer på plats och inte används som ett svepskäl för att slippa ta ansvar nationellt.
Bra skrivet David! Det är lätt att hänvisa till det internationella när det passar men det bygger ju på att den där ”internationella” är en jäkel på att lösa problem. Sverige tar ju ett stort ansvar på många områden och olika initiativ i EU handlar ju om att andra ska steppa upp också. Att göra motstånd mot överstatlighet, försvåra för mellanstatlighet och sedan hänvisa nationellt ansvar till någon annan är ju väldigt klurigt att få ihop..
GillaGilla