I mitten är det både smalt och trångt…

(Av Jerri Bergström)

…var något jag skrev för en tid sedan. Min tanke var att en strävan att identifieras som ett mittenparti alltid är en form av politiskt självskadebeteende med ett mer eller mindre tragiskt slut. Det är lite som med Centerextremisterna i Gösta Ekmans monolog om lagom- och veligheten, att alltid passa in och vara alla till lags.

Strikt matematiskt är mitten en oändligt liten punkt, så liten att den inte ens kan observeras med partikelacceleratorn i Cern. Men likväl finns den, men var? Är den en sammanvägning av alla ideologier/idéer i det politiska spektrat eller är det i den punkt som de relevanta partierna kan mötas? Med det menar jag, är mitten en fast punkt som finns på samma plats eller beror det på vilka idéer som är med i resonemanget?

Den enda mitt av intresse blir då varje enskilt partis program/ställningstagande, m.a.o. att det finns en mängd mittar. Exempelvis så är jag ”vänstersosse”, och det som samlar alla sorters Socialdemokrater är vårt gemensamt beslutade partiprogram. Det är utifrån det jag definierar mig som vänster. Jag är absolut inte Vänsterpartist (och kommer aldrig bli p.g.a. ideologiska skäl och några saker till), jag är Socialdemokrat och arbetar för att vi som parti ska driva en politik med större planekonomiska och kollektivistiska inslag än idag, alltså förflytta den Socialdemokratiska mitten närmare mig, alltså mer till vänster som då skulle bli en ny Socialdemokratisk mitt.

Om man fortsätter resonemanget så blir konklusionen att vare sig det finns en eller flera mittar så är de inte fasta utan hela tiden förflyttar sig. Viktigt att tänka på är att det förutsätter att det finns en politikutveckling inom och mellan partierna. Då Socialdemokraterna definierar sig som ett progressivt parti, alltså att de bejakar förändringar och förbättringar så kommer mitten alltid vara en plats man aldrig kan komma till, möjligen närma sig.
Om partier trots allt ändå väljer att identifiera sig som mittenpolitiskta så innebär det att all eventuell förändring och politikutveckling kommer vara förutbestämd (mot mitten) och att varje försök från medlemmarna att vilja utveckla eller förändra sitt partis politik i en annan riktning att omöjliggöras av faktumet att det är stadgevidrigt och ett motiv för uteslutning.
I händelse av plötsliga förändringar i det politiska spektrat där mitten plötsligt förflyttar sig så innebär det att partiet antingen upphör att vara ett mittenparti eller att det måste reformera sig lika plötsligt, helt utan medlemmarnas medverkan. Man kan påstå att ett mittenparti inte bestämmer sin egen politik, det är de andra partierna som genom sina förflyttningar bestämmer vilket politik som ett mittenparti ska driva.

Slutsatsen blir då:
– att mittenpolitik inte är ideologiskt styrd
– att mittenpartier aldrig kan växa, bara krympa
– att mittenpolitiker saknar relevans

Avslutar med ett citat av Anders Lindberg (Aftonbladet)
”i mitten kompromissar man för att man är tvungen – inte för att man vill”

Jerri Bergström – matematiskt statistisk Socialdemokrat