(Av David Thell)
I Sverige för vi då och då en diskussion om utökat tjänstemannaansvar. Debatten tar ofta sin utgångspunkt i något aktuellt ärende där en offentlig tjänsteman begått fel eller påstås ha varit oaktsam med det offentligas pengar. Genom att utöka möjligheten till olika former av bestraffning så ska tjänstemän helt enkelt begå mindre fel och vara mer aktsamma. Sverigedemokraterna har gått så långt att de påstått att tjänstemannaansvaret är avskaffat i Sverige (och därmed bör återinföras). Tjänstemannaansvaret är dock inte avskaffat. Det går att ställas till svars för tjänstefel enligt brottsbalkens 20 kapitel. Viktigast av allt; utökad möjlighet till bestraffning leder inte till förbättrat beslutsfattande. I många fall leder det till motsatsen.
För många individer är viljan att straffa och ”kräva ansvar” en spontan reaktion när de läser eller hör om fel som begåtts av myndigheter. Man utgår helt enkelt ifrån att en tjänsteman skulle ha varit mer noggrann i det arbete hen utför om hen hade haft en större personlig risk inblandad. Hur logiskt detta än kan kännas är det i många fall en helt felaktig slutsats. Det bygger på en auktoritär syn på människor och en bristfällig kunskap i de psykologiska processer som ligger bakom beslutsfattande. Det är också en felaktig utgångspunkt i att betrakta fel. Nämligen en tro på att fel kan elimineras när faktum är att fel är oundvikliga i alla system där människor tar beslut.
När man betraktar organisationer där de anställda hanterar ärenden med stora risker i en komplex miljö så ser man att ökat hot om straff istället leder till försämring i beslutsfattandet. I Storbritannien rasade 2007 en debatt om ansvaret hos socialtjänstens handläggare efter att ett barn avlidit som ett resultat av föräldrarnas vanskötsel. Kritik riktades mot att barnen inte hade omhändertagits tidigare av ansvarig myndighet och både media och politiker krävde ökat straffansvar för de misstag som de beslutande tjänstemännen ansågs ha gjort. Resultatet blev förödande. Socialtjänstens handläggare började säga upp sig i stor utsträckning, byråkratin ökade, andelen barn som tvångsomhändertogs ökade och kostnaderna skenade. Värst av allt var dock att den brittiska socialtjänstens arbete försämrades och andelen barn som avled pga föräldrars vanskötsel ökade kraftigt åren därefter.
Ökat hot om straff leder till att beslutsfattande personer tar beslut som minskar risken att bli straffad, snarare än att man tar ett beslut som är det bästa i situationen för alla inblandade. Det skapar också en tystnadskultur. Begår man misstag blir man mindre villig att avslöja felet för sina kollegor och överordnade. Orsaken till misstaget, vilket kan vara stress, dåliga processer, felaktigt beslutsunderlag etc., blir då omöjliga att åtgärda. Andra tjänstemän riskerar därmed att begå samma misstag. Inom flygbranschen har man därför gått ifrån att bestraffa personal som begår fel till att istället införa olika icke-bestraffande system. Strävan är att ha en så kallad ”just culture” där enbart grov och medveten oaktsamhet får straffande påföljder. Effekten blir en ökad transparens och att risker, hot och beslut kan granskas öppet. Motåtgärder kan tas för att minska risken att samma fel begås igen och procedurer och träning kan anpassas så att effekten av ett fel blir mindre. Metodiskt, steg för steg, har flygindustrin på detta sätt minskat mängden haverier och olyckor.
Vi måste sluta tro på den konservativa och auktoritära synen på människan. Naturligtvis ska grov och medveten oaktsamhet få påföljder men fel och misstag kommer alltid att begås när människor är inblandade. Dessa minskas inte genom bestraffning. Frågan vi måste ställa oss är därmed inte hur vi bäst straffar de som begår fel utan hur vi bäst lär oss av misstag som begås, så att vi kan undvika dessa i framtiden.
Läs mer:
Frekvens 
Kommentera